Varför är jag så in i helvetes jävla svartsjuk? Skärp dig Emma, skärp dig.

Varit en bra dag.
Men nu känner jag att jag inte förtjänar att vara glad. Skratta, le.
Jag är så hemsk.
Men samtidigt kan jag inte fortsätta trycka ner mig själv, det skulle sluta väldigt illa då. Måste hålla skenet uppe. Kan inte gå tillbaka till ruta ett. Jag får inte. Jag har kommit så långt!

Kom ut i verkligheten idag.
Det var väldigt skönt med fruktansvärt skrämmande.
Har darrat hela dagen.
Kändes som hela stan pratade om mig.
MEN jag hade trevligt ändå.

Tittat på lägenhet, gått promenad, träffat emelie på en fika i stan och sen mellanvården.
Fick ett matschema av min terapeut. Så jag inte ska kasta upp maten och gå ner i vikt ändå. Jag ska följa den från punkt till pricka. Nu är det dags att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Som min terapeut sa "vi har inte tid med det här!" Haha, hon är så go.
Nej, jag har verkligen inte tid att få dom här problemen också. Ska verkligen kämpa med detta.

Jag är så glad att S tar min matproblematik på allvar. Ingen har någonsin gjort det förut. Har fått svar som "Du ser ju normal ut" Eller när jag sa att jag antingen äter för mycket eller för lite. "Haha, men det gör ju alla!" Har tom tagit upp att jag svält mig under långa perioder och spytt. De ville inte ens dom prata om. Måste säga igen: ÄR SÅ GLAD att jag har fått S som terapeut.

Jag ska fortsätta kämpa på.
Jag får vara lycklig.
Jag får le.
Jag får skratta.

Allt det här var oplanerat
Oddsen är emot oss nu

Kom sommar, kom!

Efter 5 dagars isolering och knappt inget matintag ska jag försöka att möta verkligheten igen. Börjar imorgon att åka in till stan och se om det finns blekning på partaj. Vidare till lyckeby för att hämta ut två beställningar. Mitt löshår som jag ska färga rött. (ska bli dreadlocks) och kläder från nelly. Det skrämmer mig fruktansvärt mycket att gå ut för dörren. Här är det så tryggt, inget kan skada mig. När jag tex bara går ut och röker får jag dunderångest (så det är väl bra att rökningen har blivit mindre då) ska även försöka ringa till den där lägenheten igen (fick inget svar idag) på östraprinsgatan och om jag fått tillbaka mejl om drottninggatan också. Ett tag fanns det knappt några lägenheter lediga men nu börjar dom komma! Min bror kommer hem imorgon också vilket ska bli JÄTTE skönt. På lördag kväll ska violetta hälsa på kjolle också, då ska hon hjälpa mig med mina dreads. Fixa dom lite. Träffar Jessica på dagen också. Kommer bli ganska krävande att göra såhär mycket efter isoleringen. Har legat i sängen stort sätt hela tiden. Lite uppehåll till datorn och tvn. Känner mig trött och svag. MEN ändring på det. Får tänka på det min terapeut sa till mig.

Nästa vecka kommer både Nicole och Martha hit. Mina fina fina fina vänner. Behöver dom just nu. Så som dom behöver mig. Bryggar-berget med Martha, kaffe, prat och kvällsbilder. Dreadsfixande med Nicole, förhoppningsvis en mysig fika också. Åhhh, jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på det. Ni anar inte hur mycket dom två betyder för mig.

Well, kanske blir Hultsfred för mig i år! Om Emelie har råd dvs. Skulle vara sjukt kul. Då har jag även chansen och träffa folk från internet som kommer att vara där. Om inte Emelies plånbok räcker kommer det förmodligen bli emmaboda med tråkiga och ointressanta band. Bara för att ha något att göra i sommar. Vägrar sitta hemma och inte göra ett skit.. Det här ska bli en bra sommar! Hoppas även på att det blir en liten resa med familjen.

Mitt mål till sommaren är fortfarande att ha gå ner relativt mycket. Jag insåg idag dock att jag kommer knappast kunna bli så smal som jag vill till sommaren. Men hoppas iallafall på cirka 15-20 kilo. Så jag ska börja träna igen nu efter en vecka med ingen motion. Hårdträna. Varje dag. (börjar på måndag) Jag vill kunna gå i bikini utan att skämmas. Jag vill gå på festival utan att behöva känna mig osäker. Hur jag ser ut.

Har beställt den här http://nelly.com/se/kl%C3%A4der-f%C3%B6r-kvinnor/kl%C3%A4der/toppar/club-l-714/open-heart-top-714432-8/
och http://nelly.com/se/kl%C3%A4der-f%C3%B6r-kvinnor/kl%C3%A4der/toppar/issue-13-2260/preetma-top-103508-14/
Och det är just till sommaren. Den första bilden kommer magen synas en aning. Så den måste bli relativt trim tills dess! Båda två är i storlek S/M.
Det posetiva är väl att mitt sockersug är borta nästan helt. Så det känns inga problem längre. Att jag ska hetsäta. Det svåra är att träna varenda dag. Men jag ska fan klara det! Finns inga ursäkter längre.

Nej, nu vill min katt att jag ska gå och lägga mig. Han har skrikit i en timme nu.

Känns som jag kommer stanna på fas 1 i Dbtn för alltid.

Jag är så hemskt hungrig. Men jag kan bara inte äta. Att leva i svält gör mig så trött. Och deprimerad. Redan efter 3 veckor. Jag försöker verkligen gå upp och göra frukost på morgonen. Men det blir oftast bara några tuggor, det tar emot så mycket. Och när jag ska käka middag blir jag mätt nästan på en gång för ja, jag äter fruktansvärt lite. Och på det så tränar jag ungefär 3 gånger i veckan också. Det är nu fram emot kvällen när min mage kurrar och gör ont. Jag vill inte hamna i skiten igen. Ätstörningsträsket. Blivit besatt av vågen och väger mig 3 gånger om dagen. Enda som jag tänker på är att bli smal till sommaren. Känna mig vacker någon gång. Ska verkligen försöka och få i mig lite mer än vad jag gör nu. Men det är fruktansvärt svårt.

Är så fruktansvärt trött på detta kallade "livet"
Jag vet inte vad jag vill och hur jag ska göra.
Hur lever man ett "normalt" liv?
Eller hur definierar man ett normalt liv?
Jag vill bara sluta tänka. Och känna.
Känsloladdad och överanalyserar allt.

Jag har så svårt att umgås med sådana som är "lyckliga"
när mitt liv består av så mycket skit.
Har låtsas tillräckligt att allt är okej.
Men antar att jag får låtsas lite till.
När jag berättar att jag mår dåligt verkar vissa blir rädda.
Eller ignorera det jag berättar.

Saknar också en vän som jag inte har hört av från på länge.
Har skrivit till henne men inte fått något svar.
Har jag gjort något?
Kan inte komma på något jag har gjort fel.
Hon kanske också mår dåligt, jag vet inte.
Hon har ju berättat att hon kan försvinna så ibland.
Men även sitter jag och grubblar:
"Är det något fel på mig?"

Så svårt när människor som betyder mycket, slutar höra av sig.
Och när dom gör det, blir jag jätte stalkig, till och börja med.
För jag vill ju inte förlora dom.
Sen efteråt tänker man, om man inte får någon respons så kan jag lika gärna släppa det.
För det är väl inte jag som jämt och ständigt ska hålla vänskapen vid liv?

Well, på tisdag ska jag iallafall till Mathilda som ska vara hundvakt på senoren. Sova över. Fota, dricka vin och sånt. I helgen ska jag också på födelsedagsfest. Nervös inför det. Kommer jag klampandes in med mitt fett. Kan redan känna blickarna och skratten. Även om jag vet att det inte alls är så. Men i mitt huvud inbillar jag mig så mycket. Tex om några sitter på bussen bakom mig börjar skratta och viska lite. Oh. Dom pratar om mig. Är det så att dom har sett mig förut när jag var yngre på krogen och skämt ut mig och strulat som fan? Eller för att jag är tjock? Fula kläder? Ful utseendemässigt?

Jag är trött på min hjärna.
Tänk på vettigare saker istället.
Like that's going to happend.